Förr?
Uppväxt i det svenska samhället och därmed uppväxt på ett ganska svenskt sätt. Det innebär att man inte ska yttra sig på något ovanligt sätt vid nyktert tillstånd. Stackars människor i landet sparar sig i månader ibland för att senare få ut sig allt på en fylla. Är det här något experiment av systembolaget som har drivits efter hippiefolkets död vid 70 talet?
En sak kan jag hålla med om, eller har erfarit själv. När du kommer hem på kvällen, lägger dig i sängen sätter igång lite nattmusik för att somna, för att distrahera snurrandet i huvudet och för att hamna i någon sorts tänkande där man förhoppningsvis inte tänker på något alls. Det är då de riktiga tankarna kommer fram, då är man inte tyglad till att hålla inne saker, inte vara trevlig mot folk som man kanske inte gillar så mycket längre, inse verkligheten att det var mycket bättre förr då man hade med sig sina vänner ut en hel kväll. Det är vid den tidpunkten på natten man inte ska sätta sig vid datorn och skriva ner saker och ting, eller egentligen ska man göra det för att rensa ut all skit men det vill man inte heller för då uppfattas man säkert som en konstig människa i det här fyrkantiga och vackra landet. Mobilen stängs av och göms någonstans i köket för att man inte ska få för sig saker på fyllan, inte för att jag har så många nummer på den numera men det kan väl hända nån gång.
Vad är meningen med att gå ut nuförtiden? Förr var det att man samlade ihop alla polare. Vi var alltid minst 10 pers när vi samlades, skön musik och sen lät man kvällen rulla på. Alla visste att underhållning var för loosers och att nån i gänget kommer dra till med något dumt som vanligt och då var ju kvällens skrattande räddad. Vi drack och skrattade till 01 tiden, gick ut för att ha roligt för att senare festa vidare den natten efter att det stora nattklubbsutbudet i trollhättan hade stängt 02.
På ett eller annat sätt så letar man efter någon när man går ut. Man vill träffa någon, någon som får en att bli skärpt trots dom där 10 ölen. Man kan inte slita bort blicken och man registrerar allt hon gör hela kvällen för att senare försöka få fram ett sluddrande ord med alkoholluktande andedräkt.
Mitt problem är väl att alkoholen inte är så gynsamm mot min svårt drabbade ords-val-vardag. Grejen är att jag vill inte träffa henne på någon krog stenknack, skelandes och vinglandes. Jag vill träffa henne i det vardagliga där det svenska med blyghet och stelt träffandes i några dagar präglar ett första stadie för att det är så jävla skönt när det släpper senare. Men sådant är väl inte möjligt i bonne-trollhättan och dess invånare som gör allt för att upplevas som storstadsbor?
Det hade varit lätt att skylla allt på mina vänner men jag vet att dom är lyckliga med sina respektive. Vissa lever sambolivet redan, andra lever semi-sambo då de umgås varje dag ändå. Jag kan inte klandra dom för någonting för jag vet själv känslan att vilja gå hem till den man håller högt, spec efter några kalla då all gömd kärlek börjar svalla över :).
Även ifall vi inte umgås så intensivt så längre så umgås jag med andra vänner. Vänner från broders krets eller vänner som jag har haft i evigheter. Hur roligt jag än har med det här folket så blir det inte samma sak som att samlas med gubbarna. Man formas efter sina vänner, dom man umgås med.
Det alternativ jag har är att sluta gå ut eller vänta in och gå ut när mina vänner väl går ut. Jag har alltid mina två damer, min fillipin och min lilla bombom men det är inte samma sak som att gå ut med grabbarna. Hur mycket jag än älskar er två och hur jävla roligt jag än har med er så är det inte samma känsla.
Jag ber om ursäkt för igår.
En sak kan jag hålla med om, eller har erfarit själv. När du kommer hem på kvällen, lägger dig i sängen sätter igång lite nattmusik för att somna, för att distrahera snurrandet i huvudet och för att hamna i någon sorts tänkande där man förhoppningsvis inte tänker på något alls. Det är då de riktiga tankarna kommer fram, då är man inte tyglad till att hålla inne saker, inte vara trevlig mot folk som man kanske inte gillar så mycket längre, inse verkligheten att det var mycket bättre förr då man hade med sig sina vänner ut en hel kväll. Det är vid den tidpunkten på natten man inte ska sätta sig vid datorn och skriva ner saker och ting, eller egentligen ska man göra det för att rensa ut all skit men det vill man inte heller för då uppfattas man säkert som en konstig människa i det här fyrkantiga och vackra landet. Mobilen stängs av och göms någonstans i köket för att man inte ska få för sig saker på fyllan, inte för att jag har så många nummer på den numera men det kan väl hända nån gång.
Vad är meningen med att gå ut nuförtiden? Förr var det att man samlade ihop alla polare. Vi var alltid minst 10 pers när vi samlades, skön musik och sen lät man kvällen rulla på. Alla visste att underhållning var för loosers och att nån i gänget kommer dra till med något dumt som vanligt och då var ju kvällens skrattande räddad. Vi drack och skrattade till 01 tiden, gick ut för att ha roligt för att senare festa vidare den natten efter att det stora nattklubbsutbudet i trollhättan hade stängt 02.
På ett eller annat sätt så letar man efter någon när man går ut. Man vill träffa någon, någon som får en att bli skärpt trots dom där 10 ölen. Man kan inte slita bort blicken och man registrerar allt hon gör hela kvällen för att senare försöka få fram ett sluddrande ord med alkoholluktande andedräkt.
Mitt problem är väl att alkoholen inte är så gynsamm mot min svårt drabbade ords-val-vardag. Grejen är att jag vill inte träffa henne på någon krog stenknack, skelandes och vinglandes. Jag vill träffa henne i det vardagliga där det svenska med blyghet och stelt träffandes i några dagar präglar ett första stadie för att det är så jävla skönt när det släpper senare. Men sådant är väl inte möjligt i bonne-trollhättan och dess invånare som gör allt för att upplevas som storstadsbor?
Det hade varit lätt att skylla allt på mina vänner men jag vet att dom är lyckliga med sina respektive. Vissa lever sambolivet redan, andra lever semi-sambo då de umgås varje dag ändå. Jag kan inte klandra dom för någonting för jag vet själv känslan att vilja gå hem till den man håller högt, spec efter några kalla då all gömd kärlek börjar svalla över :).
Även ifall vi inte umgås så intensivt så längre så umgås jag med andra vänner. Vänner från broders krets eller vänner som jag har haft i evigheter. Hur roligt jag än har med det här folket så blir det inte samma sak som att samlas med gubbarna. Man formas efter sina vänner, dom man umgås med.
Det alternativ jag har är att sluta gå ut eller vänta in och gå ut när mina vänner väl går ut. Jag har alltid mina två damer, min fillipin och min lilla bombom men det är inte samma sak som att gå ut med grabbarna. Hur mycket jag än älskar er två och hur jävla roligt jag än har med er så är det inte samma känsla.
Jag ber om ursäkt för igår.
Kommentarer
Trackback
